Zakopane – där bergen möter själen

Att resa till Zakopane är att närma sig hjärtat av Tatrabergen – Polens högsta och mest mytiska bergskedja. Här möts natur och kultur, tro och fantasi, arbete och konst. Zakopane kallas ofta ”Polens vinterhuvudstad”, men staden är mycket mer – en plats som fängslar med sin själ och sin skönhet året om.

I konstnärernas och poeternas stad

Från slutet av 1800-talet blev Zakopane ett centrum för polsk kultur. Konstnärer, författare, kompositörer och målare kom hit för att finna inspiration bland bergen, molnen och människorna. Här skapade Stanisław Witkiewicz den berömda ”zakopianska stilen” – en arkitektur byggd av trä, prydd med mönster hämtade ur folkens myter och naturens rytm. Här skrev poeter som Jan Kasprowicz och Kazimierz Przerwa-Tetmajer sina mest gripande texter om kärlek, ensamhet och naturens kraft.

”Jag ser bergen stå i ljusets glöd,
och molnen rör sig som tankar i vinden.”
(fritt efter Tetmajer)

Det var en tid då Zakopane kallades ”Polens Aten”. Musiker som Karol Szymanowski, konstnärer som Władysław Hasior och författare som Tadeusz Boy-Żeleński och gjorde staden till en fristad för konst, skapande och frihet. Det arvet lever kvar än i dag – i museer, gallerier och i den särskilda stämning som svävar mellan bergen.

Cmentarz på Pęksowy Brzyzek – Zakopanes själ

Ingen plats förklarar Zakopanes själ bättre än den lilla kyrkogården på Pęksowy Brzyzek. Här vilar stadens konstnärer, poeter, bergsguider, backhoppare, hjältar och rebeller – människor som formade både Tatras och Polens identitet.

Gravarna är små konstverk: träkors med snidade symboler, metallplåtar med citat, stenar med målade solar och hjärtan, folkmålningar på glas – som ännu i dag är en viktig del av den regionala kulturen.

När man går längs de smala stigarna och ser namnen – Witkiewicz, Makuszyński, Hasior, Szymanowski, Marusarz – känner man att Zakopane är mer än en plats, utan även ett tillstånd av ande och minne. Den som vill förstå staden bör börja eller avsluta här, där historien viskar genom träet och vinden. För staden är en plats där konsten, naturen och människans själ möttes i samma andetag.

Kultur, folk och symboler

Zakopane är också goralernas land – högländarnas kultur, språk och musik lever här med stark identitet. Goralerna bär fortfarande sina traditionella kläder: män med vita ullbyxor dekorerade med färgglada mönster som kallas parzenica, kvinnor i blommiga kjolar, rödakorallhalsband och sjalar. Deras musik, med fiol, bas och dudy (säckpipa), har en kraft som går rakt in i hjärtat – enkel, rytmisk, full av liv.

I bergen betar fåren på sommaren, och i byarna röker man oscypek, den karakteristiska fårosten formad som gyllene diamanter. Att smaka den varma, grillade osten med tranbärssylt är som att smaka själva Zakopane – salt, söt, rökig och äkta.

Före andra världskriget var Zakopane en av Polens mest ikoniska kurorter – en mötesplats för konstnärer, författare och tänkare från hela landet. Under kriget fick staden uppleva både hjältemod och smärta. Många goraler deltog i motståndsrörelsen och offrade sina liv för friheten. Andra valde samarbete med tyskarna i den så kallade ”Goralenvolk”-rörelsen, ett tragiskt och komplicerat kapitel i regionens historia. Än i dag påminner monument och berättelser om denna tid – en påminnelse om att historien alltid rymmer både ljus och skugga.

En vandring genom staden

Under en vandring i Zakopane följer vi både kulturens och naturens stigar.

• På Krupówki gatan myllrar livet: caféer, marknader, hantverk, sångare och doften av trä och kolgrill. Här slår stadens hjärta i takt med turisternas steg och goralernas kraft.
• På höjden Gubałówka öppnar sig panoramat över Tatrabergen – ett landskap av ljus och moln, där horisonten möter evigheten.
• Bland de gamla villorna – som Willa Koliba eller Willa Oksza – upptäcker man Witkiewiczs träarkitektur i all sin detaljrikedom: snidade tak, blomformade fönster, symboler hämtade ur naturen.
• I Atma, Karol Szymanowskis hus – numera ett museum, ljuder ännu tonerna av polsk modernism – piano, vind och ensamhet.
• Och på Tatrabergens museum kan man följa naturens, kulturens och vetenskapens väv: flora, fauna, bergens geologi och människornas liv i symbios med dem.
• På vägen tillbaka kan vi stanna vid Jaszczurówka, där det unika träkapellet som byggdes helt utan spikar, i den klassiska stilen skapad av Stanisław Witkiewicz.

Sedan kan vi fortsätta till Chochołów, en by som är ett levande museum av traditionell goralsk träarkitektur, där varje hus glänser i honungstoner av tall och historia.

Tatrabergen – där himlen möter jorden

Tatrabergen, Polens högsta bergskedja, reser sig som en mäktig vägg längs gränsen mot Slovakien. De formades under den alpina bergskedjebildningen för omkring 50 miljoner år sedan och är en del av Karpaterna. Här når landet sin högsta punkt – Rysy, 2 499 meter över havet – en plats där molnen känns nära nog att röra.

Landskapet är dramatiskt och omväxlande: djupa dalar, branta klippor, porlande bäckar och spegelblanka sjöar som reflekterar himlen. Bland de mest älskade är Morskie Oko (Havsöga), ett glaciärsjö omgivet av höga toppar, ofta kallat Tatrabergens juvel. Legenden säger att sjön har en hemlig förbindelse med havet, och att dess vatten därför ibland rör sig som om det andades. Högre upp, i Dalen av de fem sjöarna, ligger en annan värld – stilla, nästan helig. Här hörs bara vinden och ljudet av vatten som rinner mellan stenarna. Det sägs att den som stannar här i tystnad kan höra bergens hjärtslag.

Tatrabergen är inte bara natur – de är också berättelsernas och myternas rike.

En av de mest kända legenderna handlar om sovande riddare, gömda djupt inne i berget Giewont. En dag, säger sagan, kommer de att vakna och resa sig för att försvara Polen i dess svåraste stund. När man ser Giewonts liggande profil mot himlen förstår man varför människor trodde att bergen sover, men alltid är på vakt.

Dalarna runt Zakopane – som Kościeliska och Chochołowska – är fyllda av spår efter herdar, konstnärer och vandrare. De leder genom skogar och ängar till utsikter som får en att tappa andan. Här blandas naturens storhet med människans närvaro: kapell i trä, kors längs stigen, och ljudet av fårklockor som ett eko från det förflutna.

Att vandra i Tatrabergen är som att gå genom en levande minnesrutt – som påminner oss om både jordens kraft och människans ödmjukhet inför den.

Zakopane i dag – mellan tradition och nutid

I dag är Zakopane känt som Polens vinterhuvudstad. Varje vinter samlas tusentals besökare här för att åka skidor, vandra i snön, och följa tävlingarna i backhoppning vid Wielka Krokiew. Men Zakopane lever lika starkt under sommaren – då bergen blommar, fåren betar och musiken fyller luften.

Trots turismen har staden behållit sin själ, men det är inte alltid lätt att förstå det vid första anblick. Staden vill bli upptäckt – men man måste själv vilja se den. Bakom souvenirstånden, lamporna och musiken döljer sig en annan värld: den gamla staden av trä, tystnad och konst, den värld där naturen och människan fortfarande talar samma språk. Det gamla möter det nya, och varje hörn påminner om den konstnärliga gnista som en gång föddes här. Den finns fortfarande i träet, i sången; gnistan från konstnärerna, poeterna och människorna som en gång sökte mening i bergen. Men för att känna den måste man våga stanna upp, lyssna och se djupare. För ibland skymmer kitsch och kommersialism den sanna skönheten – men den finns där, gömd under ytan.

”Jag ska återvända till bergen,
till vinden som talar med stenarna,
till friheten som bor i snön.”
(fritt efter Kasprowicz)

Zakopane föddes ur människans innerliga behov att skapa och att vara fri, som är tidlösa – liksom bergen. Det är inte bara en plats på kartan. Det är en berättelse om Polen självt – och om den eviga längtan efter ljus ovanför molnen.